Min bästa vän

 
Jag såg precis ett långt Youtubeklipp där en tjej berättar om dagen hon var tvungen att avliva sin hund.
Jag grät igenom hela videon och det gör så ont att veta att en dag är det vår tur att åka in. Nu är Charlie ung och kärnfrisk *peppar peppar*,  så det dröjer förhoppningsvis många många år till innan det är vår tur. Charlie är verkligen en once in a lifetime-hund.
Jag tänker det varje dag och familjen påminner mig ofta att jag aldrig någonsin kommer att få en hund som Charlie igen. Hon är verkligen speciell och det finaste jag har. Jag kan inte förklara i ord vad den här lilla hunden betyder för mig. Vi har ett speciellt band som är så starkt så inget eller ingen kan komma emellan. För andra, är hon en glad bollgalen hund som alltid vill leka. Inne, med mig, så är hon så fin och lugn. Hon varvar ner med mig på ett sätt som hon inte kan göra med någon annan, vi lugnar varandra. Charlie visar inte kärlek gentemot andra människor genom att slicka dem eller gosa. Hon leker bara. Med mig visar hon jättemycket känslor. Hon är så uttrycksfull och kärleksfull. När det smärtar så otroligt i kroppen på mig så kommer hon och lägger sig nära. Här om veckan hade jag en riktigt dålig dag, armarna smärtade så otroligt mycket. Charlie hoppade upp i sängen och la sig bredvid mig och började slicka mig på armarna. Hur kan hon förstå? Hon är helt fantastisk min lilla svartvita. Jag vill ha henne här förevigt ♥