'

På en kvällspromenad kommer en unge springandes i full fart mot oss. Han skriker och vrålar. Viftar med händerna. Försöker skrämma hundarna. Jag tittar på hans föräldrar som går en bit bakom han, de säger inte ett ord. De låter deras barn skrikandes springa fram till två okända hundar i mörkret. Jag säger åt ungen att sluta skrika. Han skiter i vad jag säger och fortsätter vråla. Jag säger att hundarna kommer att bita han om han fortsätter. Då slutar han och springer tillbaks till sina föräldrar. Nu skulle mina hundar aldrig bitas, speciellt inte ett barn, men tänk att man måste gå så långt som att "hota" innan de lyssnar och vad fan var det för fel på föräldrarna? Orkar inte...

På en annan kvällspromenad i helgen så passerar vi en skola. Vi hör hur ett grabbgäng vrålar och sparkar på något. Vi går dit och ungarna springer fort iväg! Vi ser att de sparkat sönder en soptunna och allt skräp ligger utspritt. Jag ropar efter dem att det är kameraövervakning här och att de kommer att synas på filmen. En pojke vågar gå tillbaks till oss. Han skyller på att det var hans vän som sparkade. Vi förklarar vilka konsekvenser det kan bli av att dem vandaliserar saker och medan vi läxar upp ungen vågar en till pojke komma fram, dock säger han ingenting. Den första pojken skäms och börjar samla ihop skräpet igen. Vi sa att det är bra att han tar ansvar för det de gjort och att han får prata med kompisen som gjorde detta, för hur kul är det att samla upp äckligt skräp med hundbajs och liknande! ;-)